EU:s framtidsvision, en delad bild av delade nationer

Hej världen!

- Fundera på hur EU i framtiden skall göra för att ha en fungerande struktur. Ha i åtanke att länderna måste hantera sina tillväxtproblem samt att den ständigt åldrande befolkningen måste tas om hand. Detta var Elisabet Idermarks slutgiltiga tips när hon berättat om sin roll som möteskoordinator eller finare benämnt som event-manager under en av alla våra föreläsningar som sätter inspiration till denna blogg.

Personligen tycker jag hennes jobb lät mycket lockande, det involverade arbetsuppgifter jag mycket väl kan tänkas ha i min framtida yrkesroll. Jag känner mig dock inte mogen att i denna komplexa arbetsmiljö utkristallisera vad som blir min definita titel. Gärna låter jag mig inspireras av föreläsningar där erfarenheter, råd och tips tillges. Det är främst arbetet utåt och tanken att varumärke förmedlar ett värde till en lyhörd omgivning som står i epicentrum för vad många anser vara marknadsföring. Grunden byggs, som jag tidigare talat om, redan innan det när ut till någon utanför organisationen. Det är därför viktigt att förmedla ett konsekvent homogent mindset i företaget. Alla måste veta vart man är på väg samt hur man skall hantera vissa situationer. Genom att implementera den uppsatta visionen med hjälp av fundamentala och enkla gemenskapsignaler som t ex. att bära kläder i samma färg som i loggan, kan man effektiv sprida en viktig undermedveten ”vi-känsla” i organisationen.

Denna gemenskap och förståelse för vart man är på väg, hur man ska lösa gemensamma frågor är enligt EU en vital del i problemlösningsprocessen för framtiden. Framtiden Elisabet ville att vi skulle analysera är svår att förutsäga. Dels talades det om att var nation skulle bidra med sitt unika sätt att vara för att skapa generell mångfald, dels skulle EU konvergera till en enda stor samarbetskraft mot alla sina problem.

Elisabet nämner även vilka direktioner man har att jobba mot när mötena anordnas. När Sverige tar emot andra länder på EU-möten är det av vikt att sätta svensk prägel på dessa. Ett sätt att beskriva svenskhet är vårt alldeles egna ord ”lagom”, således finns den direkta riktlinjen; ”Gästfrihet utan överdåd”. Detta anser jag bara cementerar den tråkiga och snedvridna bilden att alla svenskar generellt sett är förutsägbara och idélösa individer. Om mötena är ämnade att framhäva förståelse och gemenskap, agera då som man vill bli sedd, inte som man redan ökänt målats upp. Visst kan man tycka att skattepengar kan användas till vettigare saker än att fixa löken på laxen till EU:s representanter men det är faktiskt den bild de kommer vända hem med.

Ska det spela någon roll med alla dessa möten, då man kanske med handen på hjärtat interpersonellt beslutar mycket i Bryssels maktsittande lobbyism, kan man tycka just signalerna från fältet bör ha starkare kraft. EU:s framtidsvision måste delas så att alla kan hänga på i svängarna. Allas bild av världen och nulägesrapporter måste höras, inte förutsättas.

Intar man en positiv ståndpunkt så kan man förutspå att vi får mer information till många fler med en stor spridning. Med flera medier och genom effektivare distributionsvägar kan vi nå hela världen. Nationsgränser försvinner och klyftor mellan länder kan överbryggas. Vi ökar medvetenheten om hur andra människor lever och hur andra samhällen och kulturer fungerar. Vi kan också i större utsträckning förmedla våra erfarenheter till andra genom exempelvis de nya nätverk som har etablerats via Internet. (Nord, L. & Strömbäck, J. (2004). Medierna och Demokratin, sid 66)

Skepticism bör kännas till hur väl det hörs in i de egentliga beslutsfattarnas katakomber. Samtidigt slås man av tanken att det utan några befintliga fungerande signaler bara hänger på deras förmåga att gissa sig till ett utgångsläge för problemlösningen. Agerar de mot vad som är den optimala långsiktiga lösningen på EU:s alla problem beskrivna i Elisabets frågeställning eller ser de till sin egen/ sitt egets lands kortsiktiga vinning? Kontentan är alltså att medlemsländernas alla möten i synnerhet har en stark symbolisk betydelse, en fin tanke i ett EU som behöver många sådana i framtiden.

Tack för mig!

MVH  //Johan Sundén

När lagen skyddar minskas frihetens befogenheter

Hej världen!

Vem bär egentligen ansvaret när signaler som skickas ut från företaget blir fel? Som jag diskuterade sist gäller det att få en gemensam identitet i hela organisationen för att undvika felaktiga signaler externt.

Man signalerar ett företagsvärde med alltifrån medlemmars åsikter till utseendet på organisationens logotyp. Offentlighetsprincipen sätter statliga organisationer i stor press att även insidan ser ut som den ska. Det råder klar öppenhet genom sådana organisationer, såväl sms som mail skall kunna synas för vem som helst. Anonymitetsskyddet och efterforskningsskyddet tillåter en större öppenhet mot journalister i offentliga företag. Denna öppenhet skyddar oss från satlig diktatur och ökar vikten av att ha en genomgående korrekt och seriös statlig verksamhet.

Jag anser samtidigt att vår svenska företagsmentalitet och ”vi-anda” hämmar oss i öppenheten, vi är ofta godtrogna systemet och dess förmåga att lösa saker av sig själv så länge vi jobbar på som vi ska. Så länge vi inte sätter käppar i hjulet så att säga.

Universitetsadjunkt Eva Jönsson redogjorde på tisdagseftermiddagen för grunderna i yttrandefriheten och dess kompletterande lagar uppsatta för att ”skydda oss” mot staten. Hon påpekade att rättssystemets eminenta uppbyggnad har funkat under mycket lång tid (Tryckfrihetsförordningen uppkom 1756) men samtidigt att dagens rättsregler inte fungerar lika smidigt med de nya tekniska systemen. Internet har gjort upphovsmansfrågan till en het potatis där luddigheten är påtaglig rörande vad som gäller i olika bedömningsscenarion. Den komplexa bedömningsfrågan ökar ständigt i intensitet då endast IP-numren spårar den som utfärdat det orätta. Barn tar kort på varandra i duschen och lägger ut bilderna på nätet, vi återgår till frågeställningen; Vem är ansvarig för vad som skrivs? Ensammaansvarig och meddelareansvarig försvinner allt mer ut i den osynliga ”syber-eten”.

Min tanke angående yttrandefrihetsgrundlagen är att den är ett nödvändigt ont, ett system som man måste ha för att få balans i vardagen. Begränsningarna finns som en säkerhet för bland annat riket i helhet och för som ett skydd för företagshemligheter. Nazister måste därför ha statligt skydd så länge de inte bryter mot lagen i sina åsiktsutövanden. Eva Jönsson beskrev det som vitala regler för att framställa en trygghet mot korrupta planer i statlig ledning. Yttrandefriheten är ett måste då lagen klart och tydligt säger att tanken ska vara fri, sprider man däremot sina planer är man blottad att gripas av lagens långa arm.

I offentliga företag behöver den anställde inte tänka så mycket på vad som får och inte bör sägas angående sitt yrke. Det involverar givetvis det i företaget som inte skyddas av förutsagd sekretess samt allmänna förhållningsregler och begränsningar till vad som är tillåtet.

Yttrandefrihetsgrundlagen skall man vara noga med att särskilja från Tryckfrihetsgrundlagen på grund av att det är andra medier som kan sprida dess budskap.

Nu till saken. Lagar är ett måste för att undvika anarki och oordning, svar ja. Lagar är ofta svårtolkade just för att händelseförloppen är så många och sätter ett helgraderande straff på sin ända. Man kan belysa fenomenet lagar på många sätt men tillslut kommer man ändå fram till att det i sig själv är och måste vara en segdragen process att få fram regelverken. Därför faller det naturligt att man, i en snabbare informationsvärld med internet eskalerande till en svåråtkomlig bov i dramat, kan känna att processen bör vara snabbare i vissa fall.

Låt mig provocera lite. Pedofiler bör stoppas med alla medel, det är en sund tanke alla normalt funtade människor ändå har. Men att utesluta den fria tanken är något vi bara inte kan göra. Vart ska man dra gränsen för vad som är OK och inte? Bilderna på nakna barn är ett tydligt resultat på att ett barn inte har det som sig bör någonstans i världen. Men att bara titta på bilderna och känna välbehag anser jag snarare bör klassas som en sjukdom än ett brott. Att sätta tabu för detta öppnar dörrarna för skrämmande fler befogenheter åt vår beskyddande storebror. Detta diskuteras även i litteraturen:

”Efter terroristattacker i New York, Madrid och London i början av 200-talet visade sig erfarenheterna från kriget vara utsuddade. Vintern 2005/06 föreligger en rad förslag om nya tvångsmedel och utökad användning av de redan tillåtna: buggning, hemlig telefonavlyssning, hemlig övervakning av såväl eter- som trådbunden datatrafik, rätt att placera in spionprogram i enskildas datorer, utökad användning av överskottsinformation, m.m.” (Olsson.A. Yttrandefrihet & tryckfrihet. 2009. sid 167)

 Varför lägger jag då så mycket energi på att definiera och problematisera lagsystemet? Jo därför jag känner att det är min plikt som framtida kommunikatör och informatör att vara kritisk till allt som sker som kan skada såväl mitt eget företag som människors rättigheter men även uppmärksamma om statens strupe riskerar blottas. Kommunikation är makt och makt skall behandlas med respekt genom konstruktiva handlingar som kan optimera ens framgång i affärslivet.

Återigen sammanfattar jag med att säga att lagen påvisas skydda oss i flera komplexa perspektiv, ibland inte. Står man bara fast vid att ha en fungerande god kommunikation och kunna medla till hur organisationsmedlemmar skall agera i vissa situationer så kan man garanterat undvika många rättsfall i en framtida eventuell reklamkampanj. Att välvilja och förtret till att ens skickade signaler grovt misstolkats till en grad där lagen måste tolkas pointerar än en gång kommunikatörens viktiga roll i företaget. Alla i ens organisation måste ses till, de måste själva tänka till för att minimera missförstånd och lagöverträdelser.

Tack för mig MVH// Johan Sundén, Media Management student

”Informatören bör verka för att organisationen skall måla rätt världsbild från början”

Hej världen!

Money makes the world go around, i alla dagar, i alla väder. Det är ingen hemlighet att vår tids kommersiella vardag styrs av de som har makten att bestämma vad som är bra eller dåligt, värt eller värdelöst. Samtidigt är vi beroende av vad vi ser och hör för att skapa oss en sanning. Vem målar egentligen dina sanningstavlor? Jag har som mål att jobba med ”konstnären media” i någon form. Jobbar man med media måste man i metaforen ha koll på vilka konstnärer som är bra, vilka som säljer och är populära, kanske på grund av sin originalitet, samt vilka som helt enkelt är fejkade.

Låt oss spinna vidare i denna mycket målande liknelse. Man kan bli tillsagd att en tavla är fin, få medhåll från flera källor som alla entydigt säger dig att tavlan du ser på väggen är i sin perfektion. Lika kritisk till den egna åsiktens oskuldsfulla talan i vad man hade tyckt om tavlan utan påverkan från någon annan, lika kritisk bör man vara till media. Vem säger att din åsikt inte är påverkad fastän du aldrig har sett något liknande konststycke? Skitsnyggt säger du, någon annan kanske konnoterar och associerar färgvalet med avsmak. Vi formas och sätts i olika kontext från det vi öppnar ögonen, en del påstår till och med att de märkt att de fattat ett tycke för den musik dess moder lyssnade på som havande.

Om vi formas som barn betyder det att vi påverkas av vad som är sant just då. Källkritik och självkritiskt tänkande genomsyrar något så fundamentalt som hela den existentiella diskussionen. Varför gör jag som jag gör? Vad motiverar mig? Vad och varför? Denna process måste infinna sig så fort man tar emot en informationssignal från allmänheten. Varje dag nås vi av tio tusentals signaler att ta ställning till. Vad är rätt respektive fel? Vad ska jag sålla bort för att skapa ordning i min verklighet? Jag kommer återgå till detta senare i mina blogginlägg, säkerligen med ett fullt genomgånget och diskuterat avsnitt. Det vi kan förvissa oss om i denna första del är att medier påverkar oss, vare sig vi vill det eller inte.

Nu till varför jag anser att jag besitter större insikt än gemene man gör rörande medias sätt att forma meddelanden. Jag reflekterar ständigt utifrån mina mediekunskaper. Låt oss återgå till tavelmetaforen för att illustrera vad jag menar:

Man behöver inte vara bra på att måla för att verkligen förstå sig på konst, men om man gör det ser man lättare vilka som har lyckats med sina verk. Parallellen dras till att en som har kunskap i hur media verkar för att få fram sitt enorma nyhetsflöde har även en större insikt i vad som kan vara sannolikt och inte. I liknelsen; en som bara är konstintresserad eller i verkligheten; bara ständigt sitter inne på ett kritiskt förhållningssätt till informationsflödet, kommer kunna utnyttja detta till sin fördel då tavlor respektive sanningar skall utvärderas. Så mer kritiskt tänkande bör eftersträvas.

”Ju rikare och mäktigare de jättelika mediekoncernerna blivit, desto sämre har också förutsättningarna för en demokrati mad aktiv medverkan från medborgarnas sida blivit… Som helhet är de dominerande medieföretagen större och mer inflytelserika än någonsin tidigare och de verkligt stora medierna är viktigare för vårt samhällsliv än någonsin tidigare.”( McChesney, Robert W. 2001. All makt åt medierna eller ge folk vad folk vill ha? sid 42)

Detta styrker vad jag tidigare slagit fast, media påverkar oss och fattar beslut åt oss i allt större utsträckning. Jag anser att vi måste ta tag i vår källkritiska sida och analysera såväl våra egna åsikter, uppbyggda från tidigare ”sann” information, som hopvävningen vi gör med den nyligen mötta informationen.

Om det ändå var så väl att människan i naturen var engagerad i allt vi gör. Generaliserar man, något som vi ofta måste göra för att vi just inte orkar eller har tid att överanalysera verklighen, kan man lugnt konstatera att vi är energisparande och egoistiska varelser, kalla det överlevnadsdjur om så vill.

Media matar kontinuerligt ut riktade budskap och vi slukar glupska i oss den smaskiga unisona ”sanningen” som serveras. Det kan liknas med ett snabbmatställe där alternativen är få och orken att laga vår egen sanning kan ses som obefintlig eller godtrogen om man så vill. Men vad är det egentligen vi tuggar i oss?

Jag pluggar just nu tredje året på Media Management programmet på Högskolan i Kalmar. Många frågar mig vad jag kommer, som det heter; ”bli när jag blir stor”, varpå jag krasst och medvetet luddigt svarar; – informatör, kommunikatör, projektledare eller liknande. Jag får allt som oftast en frågande blick varvid jag ofta får räta ut ett och annat frågetecken rörande titlarna jag själv kan tänkas tillsätta mig i framtiden.

Sara Svensson, informatör på Kalmar Kommun, kom och föreläste för oss om hur hon upplevde sin arbetsplats. Hon nämnde då problemställningen i det faktum att yrkesrollen ”informatör” ofta misstolkades till att vara en tjänst vem som helst utan problem skulle kunna axla. Oförståelsen har lett till att informatörstiteln är ett jobb alla tror de kanta. Sara nämnde att exempelvis avdankade lärare och journalister ibland tröttar på sitt jobb och hoppar tar utan vidare på sig informatörsmanteln. Hon nämnde vikten av att vara kunnig inom flera områden i yrket, hellre lite om mycket än att komma in som en specialiserad ordtrollare. Kunskapen om att informatörsrollen är mer komplex än så har börjat nå de arbetssökande och med dem också yrkets auktoritära roll. 

 Jag kan hålla med i detta och ser risker med att ha allför insnöade specialister i informatörsrollen. Risken finns då att man kanske prioriterar fel i informationsutbudet. Om fokus kommer fel skapas en obalans i företagets arbete, missförstånd kan lätt uppstå. Information är en vital del i organisationen, såväl i dess mikro- som makromiljö. Sara tillade att hon tycker att den interna kommunikationen ofta tas för given och att det är nog så viktigt att få denna självgående och förstående till vikten en fungerande kommunikation faktiskt har.

 Själv anser jag att det är av yttersta vikt att få en fungerande intern kommunikation för att få den externa kommunikationen att signalera rätt signaler. Genom att lösa eventuella missförstånd internt tror jag man kan undgå stora informationsomkostnader då man får gå ut till utomstående intressenter och förmedla rätt bild.

Informatören bör sammanfattningsvis verka för att organisationen skall måla rätt världsbild från början. På detta sätt konnoterar de utomstående rätt nästa gång de möter organisationens varumärke. Således behöver man inte lägga ner långsamt och onödigt återuppbyggnadsarbete för att hitta de felaktiga signalerna, revidera dem och på nytt skicka ut dem. Hela organisationen skall i alla fall veta hur tavlan kommer se ut och hur den skall målas. Utifrån det är det lättare att korrigera eventuella externa kommunikationsmissar.

Tack för idag! MVH// Johan Sundén

”Kejsare Media har inga kläder”

Hej världen.. du kommer nu blottas i en serie inlägg i linje av att jag läser kursen Medier och Samhälle. Föreredd dig för att strippas, mina reflektioner ligger på lager och förbehåller mig rätten att avslöja att kejsaren inte har några kläder. Likväl är Media kejsare.

Kejsare Media kontrollerar obarmhärtigt vår sårbara planet mot en framtid vi medvetet förskönar i hopp om att allt ska bli bättre efter att vi räknat till 10 och tillslut öppnar ögonen. Jag, soldat Johan Sundén, ser denna bloguppgift som ett kall att få folk att öppna ögonen innan de 10 sekunderna är över.

 

Jag ska göra er till blindbockar utan ögonbindel, leken blir så mycket lättare då…

 

 

Var krisitk!