Nu har jag reflekterat och bollat runt idéer kring medier och samhälle och känner att jag har fått knyta ihop säcken ordentligt. Tankegången är konstant befäst till tidigare kurser i min utbildning och jag har sett detta som ett perfekt tillfälle att ta mig tid att reflektera över det jag faktiskt studerar. Genom flertalet föreläsningar har jag fått möjlighet att få nya infallsvinklar kring mina befästa tankar i ämnet och ser mig nu mer förberedd på vad som komma skall.

Jag tror det är viktigt att sätta sig ner och reflektera över sina tankar lite då och då för att på så sätt sätta saker i perspektiv och revidera eventuella pusselbitar och sätta dit dem som saknas. Även utanför bloggandet har en sorts idégenering varit igång. Tankeprocessen har hela tiden varit igång och tagit min bild av media till en ny nivå.

Det är min förhoppning att jag lyckats sätta saker i perspektiv och väckt kritiska tankar mot vårt styrande medieutbud. Vidare hoppas jag på att kejsare Media nu är relativt avklädd i era ögon tack vare de alla föreläsningarnas varietet av kloka infallsvinklar. Jag vill passa på att tacka för de föreläsare som delgivit oss sin bild i området.

För att läsa vidare i kurslitteraturreferat som förekommit i min blogg följer nedan en källförteckning av denna.

Olsson, Anders R (2006) Yttrandefrihet och tryckfrihet: handbok för journalister. Stockholm: Studentlitteratur

Curran, James & Gurevitch, Michael (2000) Mass Media and Society. 3 ed. London: Hoddler

Doyle, Gillian (2002) Understanding media economics. London: Sage

 Hadenius, Stig & Weibull, Lennart (2003) Massmedier: en bok om press, radio och TV. 8 uppl. Stockholm: Bonnier 

Hvitfelt, Håkan & Nygren, Gunnar (2008) På väg mot medievärlden 2020. Lund: Studentlitteratur

Mattelart, Armand & Michéle (1998) Theories of communication. London: Sage 

McChesney, Robert W (2001) All makt åt medierna eller ge folk vad folk vill ha?. New York: The new press

Nord, L. & Strömbäck, J. (2004). Medierna och Demokratin. Lund: Studentlitteratur.

Det gäller att öppna ögonen för vad som finns bakom den uppmålade bilden, på så sätt öppnas nya fönster och möjligheter i en ny verklighet. Jag ser fram emot feedback kring mina tankar i området och tackar så hjärtligt för ordet!

MVH// Johan Sundén – Media management 07

Dagens inlägg kommer utgå ifrån information och inspiration jag fått från klasskamrater jag har kontaktat och diskuterat med då jag inte kunde närvara på lektionen. Föreläsningen hölls av Annelie Ekelin, en kvinna med erfarenheter från såväl informatik som journalism, brinnandes för ämnet e-deltagande. Därför föreföll hennes föreläsning kring just det ämnet.

I början av lektionen tog Annelie tag i frågeställningen rörande vad skillnaden låg mellan deltagande och delaktighet. I och med att lektionen rörde just e-deltagande håller jag mig till detta interaktiva forum. För att kunna besvara frågeställning bör man vara varse om vissa aspekter rörande området. Först och främst måste man reflektera över hur mycket man själv i sitt deltagande faktiskt påverkar diskussionen, blir min röst verkligen hörd? I linje med denna tanke bör man fundera över hur mycket som egentligen är bestämt på förhand.

Då jag talade med mina vänner angående frågeställningen kom alla fram till att ett nätdeltagande till stor del utgör ett spel för galleriet. Det är en jättefin tanke men har ett allmänt deltagande i debattforum mer än en symbolisk vikt? Är agendan satt i system för att sätta redan bestämmande röster i en vacker dager då de skiner av demokratisk lyhördhet? Jag återkommer till detta lite senare.

Annelie talade om hur tekniken mkt väl var till godo för att göra folkets röst hörd och att det var av central vikt att förhöja denna kanals användbarhet. Det jag först ser är att rummet försvinner som begränsning till ett deltagande. Den tidsbesparande moderna människan ser gärna att all involvering som inte står som ett krav helst bör kunnas göras med så liten ansträngning som möjligt. Vi ser allt oftare att fysikiskt resande till öppna konferenser och liknande gott och väl kan ersättas genom ett e-deltagande. Det är just här problematiken sätter in. Engagemanget må vara lika stort men övertron på teknikens under i det nya offentliga rummet riskerar att ge än mer makt till de som verkligen bestämmer i frågan.

Reagera på detta säger vissa! Vi kan inte låta oss bli styrda av vår egen lathet och tillförlitlighet till att tekniken ska lösa all världens problem! Repliken blir tyvärr; – jo, det är precis vad som händer i det omtalade spelet för galleriet. Behovet att inte låta patriarkatet få föra ens egen talan tenderar att blekna. Vill man vara riktigt krass riskerar vi fortsättningsvis föra vår talan utifrån symboliskt uppsatta diskussionsforum där ”de bestämmande” florerar för att sprida sitt demokratiska sken.

I På väg mot medievärlden 2020 (2005)tas den hypade mediesajten stureplan.se upp som praktexempel på vad som tenderar ske inom bloggvärlden. Medieprofilen Alexander Schulman figurerar där som exempel då han var med i grundandet av sajten med sina provocerande blogginlägg och senare övergick till aftonbladet.se. En annan av grundarna till stureplan.se, min vän Viktor Barth-Kron har också han delvis övergått till Aftonbladet och jobbar nu som redaktör till Alex nya program på Aftonbladet TV med det värdeladdade namnet ”Schulman Show”. Trenden pekar kanske på att bloggarnas expansion föreligger som något alldagligt och att nya vägar för mediemakt måste tas.

Media styr världen och pengar styr media. Intresset för det allmännas bästa finns tydligt i en samhällstillvänd marknadsföring. Här verkar man för att glorifiera sitt arbete mot barnarbete, djurplågeri och liknande som förhöjer ens varumärke. Detta hade inte skett om man inte sett en egen ekonomisk vinning. Likadant styrs de ledande rösterna av en kraft av sunt förnuft, de kan inte husera fritt utan en viss finess.

I vilket fall ökar givetvis e-deltagandet med sin lättåtkomlighet deltagandet. Allt fler vill föra fram sin talan i chatt, kommentatorsfält, diskussionsforum etc. Kvantiteten ökar men kvalitén minskar i vad som sägs. Insatta i området låter lekmän få föra fram sin talan för att sedan framföra facit.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till den tidiga grekiska och romerska styret där man lät de allvetande kloka och belästa människorna föra folkets talan. Deras marknadsplatser har nu blivit debattforum och blogginlägg. Hur påverkar vi dagens ”kloka och belästa människor” i maktens katakomber?

Delaktigheten menar jag i dagsläget oftast gör sig uttryckt i de tillfällen då allmänhetens röst blir tillräckligt unison att det ska vara värt för den makthavande att revidera sitt facit en smula. I en stor opinion ligger också ett stort värde att fånga in. ”Likeabilityn” hos politiker och styrande tidningar är ständigt något eftersträvansvärt då massan får tala.

Denna delaktighet förekommer inte om inte deltagandet gör det. Det är därför i slutändan paradoxalt nog en bra sak att interaktiviteten i e-deltagandet nu genererat ett ökat antal röster. Fler kontrollerar eten, vakter är utsatta. Jag anser dock att det finns en stor risk att förlita sig på detta. Det är enkom de större frågorna med stort utrymme i media som samlar en tillräckligt stor opinion för att verkligen påverka. Toppen på maktisberget är vad som kan påverkas. Resten av frågorna låter man ”lösa sig själv”. En intressant tanke är att det just är maktens media som bestämmer hur toppen ser ut.

Tack för ordet!

MVH// Johan Sundén

Återigen hade Fredrik Hertzman ordet i en föreläsning och beslöt för att lägga denna i en anda av tid och rum där digitaliseringen skapar nya spelregler att anpassa sig till. Jag spinner därför vidare på dessa tankar.

Information kan vara av ondo då de tenderar att leda till en segregerad värld då den stora massan i så kallade ”västländer” blir alltmer upplysta. Fri information och fria rörelsemöjligheter sätter oss i en välfärds sitts aldrig tidigare skådad. Jag kan inte undgå att reflektera över när våra kära kinesiska vänner uppnår samma standard i en majoritet av deras befolkning. I förlängningen kan man ägna samma tanke åt Indien, Sydamerika och Afrika. Bara en tanke; Vem ska då göra ”skitgörat”?

Feedback på radio och TV florerar ständigt i olika mediebloggar när programinnehållet diskuteras fritt och brett. Vad som än händer i de gamla medierna kan nu följas upp av den digitala världen.

För något år sedan trodde man att radio och TV skulle ersättas till större vidd än vad den har i dagsläget. Igår fick jag reda på att TV-reklam faktiskt är på uppgång. Det är där jag tror vi sätter stopp för den interaktiva utvecklingen, i alla fall för något år framöver. De traditionella medierna har blivit som en säkerhetsö i det otäckt böljande digitala mediehavet. Jag tror att generationsskiften måste få göras innan den nya eran av digitaliseringen tar plats. Det har blivit mättat av ”nymodernigheter”, folk i allmänhet måste först acceptera och sedan implementera det nya sättet att nå media innan det tidigare förutspådda skiftet från gammalt till nytt verkligen görs.

Att den fysiska produkten tar plats var något som återkom under lektionen. Framtidens distribution av elektroniska varor kommer med största sannolikhet att baseras ännu mer på e-handel. Dagens fysiska försäljning av skivor är inte lönsam om man inte ser till de bäst säljande mainstream skivorna. De som köper CD:s i butik är antingen pensionärer eller riktigt musikintresserade. Då de verkligt hängivna oftast inte finner sin specifika musikstil i de fysiska butikerna söker de sig ut till internet istället. ”Hittar” i kombination av universell attraktion och marknadsföring i ryktesspridingen är alltså vad som är gångbart i de fysiska butikerna. Dansbandsmusik till de inte ännu internetvana pensionärerna är det som säljer bäst i våra dagar.

Fredrik pointerade att nätets ”skivbutiker” kan erhålla stora summor tack vare ett stort utbud, utan att för den delen sälja så mkt av varje specifik produkt. Det är just möjligheten att lagra stora mängder musik med urvalsmöjligheter som senare troligen kommer leda till de fysiska skivbutikernas död.

 I takt med att folk blir mer internetvana kommer så också intresset att skapa tjänster att pengamjölka deras efterfråga.  Spotify är ett ypperst exempel på detta. De såg efterfrågan och skapade tjänsten, därefter lockade de fram ett behov genom att folk helt plötsligt kunde erhålla musik från internet helt gratis. Det tidigare nämnda fysiska rummet sätter inte några ramar eller begränsningar för distributionen av alla typer av musik. När så behovet i denna stjärna var tillräckligt stort började så omvandlingen till en kassako. Reklamen kom allt mer frekvent och leder till att många uppdaterar sitt konto till ett premium, därav uppnås ett ökat pengainflöde. Att ha jobbiga reklaminslag med en störig Basshunter är också en stor påverkande faktor i att pusha folk att investera. Behovet som är uppbyggt är för stort för att de ska orka gå ifrån tjänsten så alternativen är genialt avsmalnande.

I en inte alltför avlägsen framtid ser jag mig själv att jobba med liknande arbeten, behovsjägare alltså. Vad jag måste vara varse om är att mitt egna tycke om vad som är svart och vitt inte behöver vara samma som dem jag ska måla upp en efterfrågan till. Det som jag tror är bäst kanske inte säljer bäst till en bred publik, man bör därför analysera sina introverta tankebanor för att lyckas i branschen.

Till sist vill jag bara reflektera lite över hur jag anser jag ska finna de nya kassakorna. Trender skall hittas bland bloggar och i samhällsomvandlingar. Pensionärerna blir fler, kineser blir rikare. Gå från målgruppen och studera deras levnadsmönster, vad de värdesätter samt vilka problem som de skulle vilja ha lösta. Utifrån denna information byggs lösningar. Det är som sagt dock viktigt att ha målgruppens nyttoperspektiv för att få optimerat resultat.

Det finns en mängd mått för att ta reda på hur stor ett mediums publik ör, vilken publiken är, hur uppmärksam den är etc. Mediebyråerna, som blandar reklamen i olika mediemixar, arbetar med flera olika publiksmått. Kortfattat kan måtten sägas falla inom ramen för fyra överordnade begrepp: distribution, räckvidd, användning och värdering.( Nord, L. & Strömbäck, J. (2004). Medierna och Demokrati, sid 133)

Genom att analysera behoven kan man lättare se om målgruppen är redo för produkten i digital form eller om det säljer bättre i traditionella kanaler.  TV kanske håller ett bra tag till, när reformen kommer bör i alla fall den vinstintresserade hålla sig framme, fullt påläst på den senaste behovsanalysen.

Tack för ordet.

MVH// Johan Sundén

Dagens inlägg kommer genomsyras av jämlikhet och allas lika rättigheter, enligt mig synonymt med feminism. Britt-Marie Ringfjord, universitetsadjunkt på IKD på Högskolan i Kalmar, kom och föreläste för oss om hennes bild och arbete i frågan.

Britt-Marie nämnde Anja Hirdmans avhandling rörande hur kvinnor och män framställdes i en mans respektive en kvinnotidning. Problemet med denna undersökning var att på den tiden den sattes igång så fanns det inte många representativa tidningar för män. Därav förehöll hon sig till att studien skulle rikta in sig till det enda tänkbara alternativet för tidpunkten; Fib Aktuellt samt den kvinnliga motsvarigheten Vecko Revyn. I min värld urlakas hela undersökningen av att man i sin förblindade tro att hitta ett objekt att jämföra och påvisa hur ojämnställt vår samhälle är, anser sig legitimt förnöjd med att på allvar genomföra en analys mellan en mjukporrtidning och ett vanligt tjejskvallerblaskmagasin som Vecko Revyn. Nu var jag inte med i svängarna när studierna väl tog sin början tänker ändå i mitt stilla sinne att Vecko Revyn aldrig har varit i porrindustrin och harvat.

Min starka åsikt är alltså att själva jämställdhetsdebattens fiende just är banala undersökningar som den gjord av Anja Hirdman. Trovärdigheten försvinner totalt om man nagelfar mediesamhället med dess extremer, man snöar in på fel saker och lägger kraft på sånt som endast segmenterar diskussionen i vad som är feminism och inte. För mig är feminism inget annat än jämlikhet, något man ska sträva efter. Britt-Marie tog upp flertalet olika sorters feministiska ideologier, för mig motverkande det vitala jämställdhetssyftet då fokus läggs på problemen, inte lösningarna. Att gråta över spilld mjölk och att gräma sig över att samhället i årtusenden formats och näst intill hjärntvättats till att trycka ner kvinnors rätt i samhället leder inte längre framåt. Världen har hört om problemet, lösningar eftersträvas.

När människan någon gång på stenåldern kom på att vi inte kunde flyga tyckte hon att det vart surt i sig. Tillslut, århundraden senare, började man tänka i andra banor och såg på hur fåglarna gjorde, resten är historia.

Vad jag vill ha sagt med denna metafor är att utveckling och människors, i tidigare inlägg berörda, ”sanningsparadigm” är i en ständig förändring. Förändringen är dock relativ och inte lika snabb överallt.  Kulturellt sett kan man likna alltför många länder vid stenålderssnubben som aldrig kan tänka sig att människan en dag skulle kunna flyga, i liknelsen motsvarar detta att det går utanför dess kulturella sinneslag att kvinnor och män har ett lika värde.

Många länder ser upp till fågeln i metaforen. Fågeln är vårt eget land. Vi står som förebild för många länder i jämställdhetsfrågor. Jag anser, tillsammans med alla sorters feministideologier, att vi bör morfera oss till en snabbare flygkraft. Vi är förebilder för många länder och skall därför sträva efter att fortsätta jobba framåt i jämställdhetsfrågan.

Så låt oss knyta an till problematiken. Vi lägger för mycket energi på att vi inte utvecklas tillräckligt snabbt mot höghastighetsflygplanen. Låt oss se på vad vi kan göra för att ändra våra kulturellt ingrodda tankar av vad som är manligt och kvinnligt. Förgående mening sätter extra krydda till problematiksoppan. Kultur ändras inte så lätt som man kanske vill och man måste då vara varse om att det helt enkelt tar tid. Människan är rädd för att gå in i en världsbild de inte har koll på. I en sådan känner de sig otrygga och vet inte hur de skulle förhålla sig till sin omgivning.

Man hade kanske önskat att världen skulle kunna ändras genom en enkel knapptryckning men dessvärre är inte detta möjligt då kulturens komplexa uppbyggnad mer står för lokal meningsfullhet än det vetenskapligt optimala sinnestänket, vad nu det är.

The analysis of systems of symbols is thus not ´an experimental science looking for laws, but interpretive science looking for meaning’, and one must accept the intrinsically fragmentary and incomplete condition of cultural analysis.( Mattelart, A & Matterlart, M (1998) Theories of Communication – a short introduction, sid 123)

Med detta sagt kan vi återgå till steg 1 i vår konstruktiva jämställdhetsdebatt; vad kan vi göra för att ändra ingrodda handlingsmönster i vårt samhälle?

Medierna har som vanligt en stor roll i vad folk ska tycka och tänka och ses naturligt som nyckeln till ett ändrande av vår kultur. Självklart är detta en svår nöt att knäcka då förändringen varken sker av sig själv eller i någon vidare fart. Jag tror att detta till stor del beror på att kvinnor omedvetet i ryggmärgen, generellt sett, fortfarande känner obehag att ta ”mannens plats”. Många kvinnor är bättre lämpade att sitta i en chefsposition än män som tagit denna plats, männen har här ofta fått sin plats på grund av de återkommande djupt rotade tankarna kring vad som är rätt och fel. Generellt sett säger män att de kan mer än vad de egentligen gör men de kommer av något outsagt skäl lättare undan efter att ha slagit sig själv för bröstet och spottat Jantelagen i ansiktet.

För att få ett mer feministiskt (jämlikt) samhälle måste media således jobba för att hitta nya lösningar till vad kvinnor bör göra för att ta sin plats. Det är en segdragen process men måste också så vara konstant och konsekvent för att göra någon nytta. Kvinnor måste bli uppmuntrade att ta mer plats och män måste acceptera den nya världsbild då skall målas upp. 50-talistcheferna är en stor propp i systemet då deras outvecklade syn i frågan segmenterar utvecklingen. Då dess makt som allomstädes påverkar medieutbudet försätts i yngre generationers ögon är min förhoppning att vi är väldigt nära ett, om vi ser tillbaks till metaforen, stort rymdskepp. Något för omvärlden att se upp till.

Tack för ordet!

MVH// Johan Sundén

Dagens föreläsare var Fredrik Hertzman, lärare på IKD. Han tog upp en del historiska perspektiv som man kan dra som parallell till dagens verklighetsutveckling. Dagens medieparadigm av vad som för merparten är sanning kommer snart implementeras till alla ”laggards” i de äldre generationerna.

Detta är enligt mig ett faktum. Enligt min troligaste verklighetsprofetia, sprungen ur vad jag hört och analyserad kontra reflektioner jag har tagit från tidigare erfarenheter rörande parametrar i frågan tror jag verkligheten så småningom allomstädes kommer vara uppbyggd kring det framtida digitala samhället. Alla kommer mer eller mindre ha byggt upp ett beroende till denna värld.

 Varför luddar Johan till det nu tänker ni? Jo just för att verkligheten är så luddig. Den är och kommer alltid vara relativ. Fredrik nämnde ett otal gånger begreppet ”paradigm” och syftade då på alla delar och omständigheter som skapar det som vi för stunden kallar verklighet.

Den äldre generationens verklighet saknar stora delar av mitt verklighetsparadigm då mycket av min världsbild är uppbyggd kring det, för dem, främmande medialt uppbyggda hjälpmedlen. För någon dag sedan visade jag hur Facebook fungerar för min mormor och utökade då hennes verklighetsparadigm. Paradigmen och delarna förändras tillsammans med medieutvecklingen ideligen och så även allas gemensamma bild av ”sanningen”. Alla kan utan större problem leva i samma värld utan att dela samma paradigm. Kommunikation, vilken genomsyrar min utbildning, kan obehindrat flyta på när de vitala delarna i paradigmet är detsamma, på samma sätt kan eventuella missförstånd undvikas. Faktorer som inte rör det relevanta i samtalet kommer med andra ord inte störa tolkningen i dialogen. Åsiktsavvikanden kan skapa ett brus av irritation som kan göra det svårt för sändaren att nå fram med sin bild av verkligheten. Ta rasism till exempel, det handlar mycket om viljan att förstå den andres paradigm, viljan att vara självkritisk till sitt eget samt respektera olikheterna som byggs däremellan.

Tekniska innovationer beskrev Fredrik i tre faser. Först fanns det inga hinder till mängden sensationella resultat den nya tekniken kan utmynna i. Liknande sågs internet som en möjlighet att sprida information till alla, skapa förståelse, respekt och få bort alla de fördomar som i förlängningen leder till rasismen. Fredrik nämnde att man till en början trodde att införandet av järnvägar skulle i och med den nya möjligheten att transportera sig till avlägsna delar av världen. Även här skulle förståelsen öka och leda till fred på jorden. Så blev inte fallet men förståelsen och kommunikationsmöjligheten utökade allas paradigm av hur världens alla delar faktiskt såg ut och bidrog sannerligen till en optimerad handelsmiljö. Det är här de två andra faserna gestaltar sig. Nya möjligheter uppkom som man inte först kunde förutspå. Likadant tror jag den teknologiska utvecklingen kommer arta sig, men i snabbare takt.

Detta leder mina tankar ostört in på webbhandel. När det började sprida sig på internet sågs det som en fluga men det har istället expanderat och vi ser nu att i princip alla större klädmärken har det som ett komplement till sina fysiska butiker. Frågan är bara var det kommer sluta?

So far as the media sector is concerned the issue is whether web-based distribution and transaction systems have or have not radically shifted the relationship between symbol production and consumption thus the basic economics of the industry. In particular has it broken the power of the distribution-based conglomerates? The music industry is clearly at present the focus of this debate. (Curran.J, Gurevitch (2005) Massmedia and society, sid 297)

I den nämnda musikindustrin ser vi ett tydligt exempel på en bransch som kämpar med denna totala övergång. Det är inte många som i dagens läge köper CD. Spotify, köp av låtar på nätet och illegal nedladdning är vad som ersatt CD-försäljningen. Vår världsbild förändras allt snabbare. Detta påverkar den anpassningsbare människan till en sådan grad att vi blir vana vid att förändringar uppstår, det är nu mer regel än undantag att företag har utvecklingsavdelningar för att ligga i fas med sina konkurrenter.

Kontentan med detta inlägg blir således att man skall vara medveten om att kunders, konkurrenters och medarbetares världsbild är olik ens egen och med den vetskapen utforma förändringar man tror kommer accepteras på bästa möjliga sätt.

Nej nu får jag säga tack för idag!

MVH// Johan Sundén

 För att spinna vidare på tidigare inlägg vill jag utveckla maktproblematiken. Eller är det ett så stort problem? I Jens Cavallins andra föreläsning tog han upp ett koncentrerat medieägande och slängde då ut frågan om det var en naturlig process i världsutvecklingen eller finns det samhällsrisker i att ”monopol på ordet” byggs fram?

  Själv ser jag utvecklingen som ofrånkomlig, pengar styr och konglomeratens makt ökar på grund av starkare finansiell kraft. Lagen och staten kan inte sätta styra, rikspraxis kan inte begränsa äganderätten. Nyheter kommer givetvis aldrig kasta stora stenar i sitt glorifierade glashus och totalsåga sin ägare, det säger inte att de är dåliga medier för det. Efterfrågan som jag diskuterade sist är vad som egentligen styr, man kan inte i dagens media-Sverige alltför uppenbart styra mot en egen agenda. Journalister och interaktiviteten på internet gör detta svårt att göra. Låt mig stanna där.

Jag lyssnade nyss på P1 och ett reportage där recensenter känner sig tillintetgjorda utav allmänhetens allt mer växande behov av att kommentera dess bedömningar. Den allmänna regeln vid recensioner har alltid varit att det är recensenten som har sista ordet, auktoriteten hos denna försvinner nu delvis då de nu kan bli ifrågasatta av vem som helst. Med ”vem som helst” inneryms vissa risker. Folk som inte är sakkunniga kan i kommentatorsfältet få igång en argumentation som dåligt spelar verkligheten av det recenserade. Utan den allmänna kollen står dock recensenten som enhällig härskare vars tycke är vad som är obestridbart det enda rätta. Parallellen kan dras till mediekonglomeratens maktutövande kontra oberoende journalisters granskande och bloggvärdens ökande åsiktsmakt.

Med denna yttrandefrihet medföljer en större varieté av människor som har rätt att uttrycka sin mening. Likaså möjliggör internet en större spelplan för fler mediejättar. Konkurrensen växer således där med och förhindrar en alltför korrupt verklighetsskildring från de ledande medieägarna.

Ett antal toppjournalister och redaktionella chefer på stora rikstäckande medier, har otvivelaktigt stor makt att påverka den allmänna debattens inriktning, påverka den allmänna opinionen och utpeka syndabockar eller hjältar. De gör detta yrkesmässigt dag efter dag, de har hög status, en del har en sorts stjärnstatus… Det finns makt utan ansvar, som kan utövas utan att den som utövar den egentligen riskerar något… Maktutövningen granskas sällan och repressalierna för maktmissbruk och dåliga presentationer är få. Men man kan invända att många olika journalistiska röster i olika frågor utgör en slags kontroll. Detta är i och för sig sant men problemet är att de många rösterna som yttrar sig på olika villkor oftast saknas. Mediernas och journalistikens röst är i verkligheten sällsamt samstämmig, när det hettar till i någon fråga går de så kallade dreven; eventuellt avvikande röster försvinner. (Hvitfelt, Håkan & Nygren, Gunnar (2005) På väg mot medievärlden 2020, sid 42, 43)

Journalister och medieföretag har alltså makt att påverka. De stora tidningarna har redan en etablerad spridning och makt på nätet. Alla röster talar om samma sak; att kunskap är makt.

De som redan är etablerade på internet har ett stort försprång kommunikationsmässigt och mediemässigt men andra jagar och kommer antagligen fortsätta driva på kapplöpningshjulet om vem som äger nätets talan.

 Min bestämda åsikt är att internet i förlängningen kommer stå som buffert, en sorts kompletterande polis till ägandets lömskheter. Fortsättning följer kanske i en annan kanal?

Tack för idag!

 MVH// Johan Sundén

Att inneha information är att ha makt, så enkelt är det. Genom denna kan man styra agendan och hinta om vad som är OK att tycka om. ”Medieregeringen” ger folket det de vill ha med modifikation. Klart ingen som vill överleva sågar av grenen den klättrat ut på, bränner broar osv. Förtydligat vore det inte lönsamt för mediekonglomeraten att enbart leverera genomskinligt propagandaskräp utan att göra detta med en viss finess. Givetvis överdriver jag för att förtydliga mitt resonemang.

TV-tittande leder gradivst till ett antagande av föreställningar om verklighetens beskaffenhet som är anpassade till den stereotypiserade, förvanskade och starkt selekterade bild av verkligheten som systematiskt porträtteras i TV-fiktion och nyheter. (Nord, L. & Strömbäck, J. (2004). Medierna och Demokratin, sid 236)

Återigen tar jag upp tittarens förmåga att godtroget svälja det som skickas ut med hull och hår. Det är en naturligtvis något som sker automatiskt då man efter en arbetsdag i vår tids stressade samhälle kommer hem och kopplar av alla kritiska försvarsmekanismer i den sköna TV-soffan. Låt oss för en sekund acceptera att så är fallet, media har en baktanke bakom 90% av sina utsända signaler. So what!? Vem skadar det så länge man stimuleras och behov tillfredställs?

”Medier speglar verkligheten, svar ja, men i olika speglar”. I snarlika ord beskrev vår gästföreläsare Jens Cavallin hur verkligheten egentligen är avspeglad med en viss baktanke. Som i Lustiga huset finns blir ser du olika ut i den stora variationen av konvexa och konkava speglar. Jens har jobbat inom har bland annat jobbat inom regeringskansliet och europarådet med maktfrågor inom medier. Han kan sina speglar.

Alla dessa speglar tycker jag kan få vara som de är så länge det inte totalt förstör folks förmåga till att urskilja konturer i det verkligen viktiga. Kalla det ”harmlöst speglande” om så vill.

Det finns dock de fall då speglarna förvrängt verkligheten till sin egen vinning och skapat allmänhetens bästa att gynna dem själva. För att detta skall förhindras finns bland annat journalistkåren till vårt förfogande. Många journalister har detta som främsta motivationsfaktor i sitt arbete. För att gå tillbaks till mitt första inlägg vill de vara den som först kan skrika – Kejsare Media har inga kläder!

Jens förklarade det finns inget land i världen där det dödas så många journalister dagligen som i Mexico.

Personligen känner jag enormt stor empati för alla de journalister som varje dag dör för att spegla världssituationen i sina hemland. I en uppmålad vacker dager kämpar de förtretat mot det egentliga dunkel av korruption som snarare har fått makt genom hotfull propaganda än finess.

Nog om hur onda konglomeraten är. De visar helt enkelt verkligheten ifrån sin egen synvinkel, givetvis agerar man i vinstdrivande syfte så fort man gör något, där är naturligt. Tillsammans med journalisterna finns även nätets alla bloggar som säkerhetspolis som ifrågasätter maktutövning så fort det luktar bränt. På så sätt tror jag större medieföretags fortsatta maktdominans kommer gå jämt ut med det större mönstret av ett expansivt antal bloggare.

Tack för ordet!

MVH // Johan Sundén

Det står nog rätt klart för alla i dagens upplysta samhälle att någonting drastiskt har hänt med vår mediebild sedan internet tog över våra liv. I alla fall de ungas liv. Generationsskiftet är en långsam process som ofta får skit när den tenderar att inte ligga i fas med sin samtid. En liknelse kan dras till det svenska landslaget i fotboll där ett för långsamt skifte tillslut resulterade i att gamla resurser inte pallade av utvecklingen av den nya teknik som de ställdes mot och bevisligen var inte heller den egna nya tekniken redo att användas. Vad är då framtidens mediesamhälle grundat på? Kommer internet finnas överallt? Kommer det ersätta alla andra medier? Kommer det komma något som ersätter själva internet?

Frågorna är många och svaren svårfunna då framtiden alltid kommer vara oviss. Allt kommer ändå fram till en fråga; Hur skall vi kunna optimera utbudet i den framtida komplexa omvärlden får att uppnå såväl försäljningssiffror som medföljande sponsoravtal?

Skräp och öppna spekulationer florerar ständigt i våra stora kvällstidningar redan idag. Tänk bara hur det skulle se ut om journalisterna fick ännu färre resurser och ännu mindre tid att prestera högkvalitativa nyheter. Det är dagens problem i Internets öppna nyhetsvärld där man alltmer brottas med den framtida finansieringen från nätets läsare.

 Vår gästföreläsare Gunilla Sax, tidningschef på Barometern och Oskarshamnstidningen gjorde detta mycket tydligt för oss. Hon framhävde att i våra inkommande nya tider också stöter på nya utmaningar. Allt fler medier gör konkurrensen större, nya läsvanor skapas, folk blir mindre villiga att betala för högkvalitativ journalistik och annonsörer är i brist på direkt kunskap skarpt skeptiska till nätets förmåga att träffa rätt målgrupp.

New media such as the Internet, digital television and WAP mobile phones offer users more choice and control over what sort of entertainment or information services they wish to receive. On the one hand, personalized and interactive media consumption make it possible for advertisers to collect usefull feedback and to foster closer and more effective two-way communication with relevant consumers. On the other hand, the cost of attracting the audience of large audiences via tailored one-to-one marketing is much more significant than via a campaign conveyed across conventional mass media. (Doyle.G (2005) Understanding media economics, sid 55,56)

Massmedier har alltid setts som det bästa sättet att nå ut till dem man vill och vet kommer ta till sig buskapet på bästa möjliga sett. Internet är en aning luddigare på denna front. Dels kan man givetvis optimera vem som besöker sidan genom att rakt upp och ner studera vilka som oftast har för intresse att besöka sidan i fråga. Med den informationen i hand optimeras reklamen att gynna båda parter.

Gunilla tog upp en hederlig gammal SWOT analys för sitt arbete och belyste svart på vitt framtidsproblematiken i vad jag ovan reflekterat över. Här följer ett kort sammandrag medföljandes mina egna reflektioner.

Strengths: Deras uppenbara styrkor är trovärdigheten i dess varumärke. Under en lång period har de bevisat sin förmåga att kontinuerligt vara först att leverera kvalitativa lokala nyheter. Folk gillar att prata om sig själva, de gillar därför också att läsa om sig själva. Genom lokal media fångar man den lokala diskursen och formar vad folk skall ha i blickfånget och vad som lokalt diskuteras i fikarummen. Agendan blir därav extremt lätt att påverka.

Detta är givetvis något jag som medieansvarig kommer vara uppmärksam på. Vill jag att den lokala befolkningen skall veta något går jag till lokalmedier och skjuter på uppsatt mål, nationella meddelanden till en mindre geografisk grupp förlorar onödig tid och pengar samt tar udden ur den personliga ”likabilityn” lokala medier besitter.

Weakness: Lokala tidningar är både dyrare på grund av pappersformen och den administrativa distributionen. Miljön påverkas väsentligt mycket mer av denna metod än med spridning via internet.

Just miljön är för mig en vital fråga i dessa dagar, det går inte att förbise vikten av att folk och företag måste vara medvetna om att internet faktiskt har djupa världshälsoaspekter att ta hänsyn till. Det finns en hel del svagheter bakom lokal media vad det gäller dess begränsning att ständigt verkligen ha något att förmedla. Själv kommer jag från en liten stad där lokaltidningen under sommarn slängde upp en förfrågan om någon hade sett Almas hankatt, på förstasidan! Katten svarade på tilltal av namnet ”Linus”. Det finns alltså brister i nyhetstörsten.

Opportunity: När de lokala medierna väl når ut via internet ökar räckvidden till en intresserad yngre publik. Genom att använda andra kanaler så som mobilen har man ännu en chans att nå ut. Även webb-TV förstärker. Bloggar tillåter ytterligare interaktivitet och lockar bevisligen publik som vill känna att de bidrar till samhällsdebatten.

Detta är obarmhärtigt sanningen. Utan ett samarbete mellan nät och pappers medier går distributionsföretaget under. Därav ser jag det som en självklarhet att så fort som möjligt sätta in så mycket resurser det går på att finna denna symbios.

Threats: Fallande upplagor är en stor risk, speciellt i en lågkonjunktur då folk skär ner på sina kostnader, däribland lokaltidningen. Jaha, tänker ni. Vad gör det? Jo om läsarna märker att de faktiskt klarar sig utan tidningens förmedlande försvinner logiskt nog det behov lokaltidningarna lever på. Gratisnyheter på nätet blir med nätets enorma ”late majority” en allt farligare bov i dramat. Den äldre generationen lär sig hitta sin information på nätet och ser då inte behovet som tillräckligt stort efter lågkonjunkturen att återuppta prenumerationen. Miljöfrågan är också den ett stort hot.

Gunilla känner just nu att tåget går och det är dags att hoppa på det. En ständig uppdatering måste vara intakt. Egna bloggare och medborgarjournalistik bör sättas i ljuset som nya intresseväckare. Interaktionen blir här närmre gemene man, utan att för den del ta bort mystiken och auktoriteten bakom nyhetsförmedlaren. Debattforumen sätter tidningens artiklar under nagelfaring, kvalitén ökar således per automatik.

Till sist vill jag belysa vikten av att tidningarnas framtida viktigaste inkomstkälla; annonsörerna, måste bli uppdaterade på hur nätet fungerar och vilka möjligheter samt vilken effekt som kan utmynna ur denna media. I och med acceptansen av att man inte är fast vid det traditionella marknadsföringen tror jag att vi kommer se en eskalering av mediers så kallade ”brandextension”; resor, biljetter och DVD:s kommer följa med och locka läsarna in i en konsumtionsvana och i förlängningen en ny prenumeration.

Tack för ordet!

MVH// Johan Sundén

Dags för ytterligare en episod i lagens tecken. Igår redogjorde universitetsadjunkt Eva Jönsson för oss media managementstudenter bland annat om informations- och handlingsoffentlighet. Luddigt var ordet, allt kring juridiska aspekter handlar om bedömningar men här ligger det på en helt ny nivå. Vem är det egentligen som bestämmer om ett material kan anses vara kränkande eller så pass grovt att det ”framkallar lidande hos den berörde och dennes närstående”?

Under föreläsningen diskuterades rätten till att på grund av integritetsskäl inte behöva dela information och till vilken grad man lagbundet är tvungen att dela ut. I Handlingsoffentlighetens 2:a kapitel 1 §TF främjar man ett fritt meningsutbyte, varje svensk medborgare skall ha rätt att ta del i allmänna handlingar.

Det råder inget tvivel om att det allt är noga att man får tag i de handlingar på vill komma åt på stubben, annars kan man gå vidare till JO eller JK med ärendet, och det är det ju verkligen ingen som vill. Det framkom en del regler under Evas presentation av myndigheternas serviceskyldighet som kan vara värt att nämnas. Den som sitter inne på informationen står som sagt som skyldig att följa en del lagar. Tryckfrihetsförordningens 2:a kap § 12 och 13 säger att man direkt måste lämna ut den allmänna offentliga handlingen alternativt skicka en kopia samma dag. Sekretesslagen föreskriver att man bör göra detta i den mån hinder inte möts pga. arbetes behöriga gång. Förvaltningslagen säger att man i största mån måste ge vägledning om vart de frågande skall vända sig här näst. Det blir återigen en tolkningsfråga. Vad är arbetets behöriga gång? Vad är en offentlig handling? Myndigheten måste också ha lov och klara av att få fram handlingarna för att de skall få delas ut säger Eva.

Övervakningssamhället expanderar och kvar sitter vi och låter oss utnyttjas, stegvist kan marknaden läsa av våra minsta steg. Som framtida marknadsförare eller vad man nu kommer syssla med kan man i alla fall inte göra något annat än att slicka sig lite om munnen. Tänk vad mycket go material vi, om expansionen följer konjunkturen, kan spara använda för att spara in enorma pengar som tidigare gick bort på felriktad information.

På sajter som Facebook, msn, My Space eller Lunarstorm – där man som användare ibland lämnar ut sin intresseprofil – har reklamen börjat anpassas. Den kan skräddarsys på ett helt annat sätt än va som är fallet med andra medier. Det reser naturligtvis frågor om människors integritet – till vem är sajtägaren beredd att sälja sina användares profiler? Detta är en utveckling som vi bara har sett starten på. ( Hadenius.S & Weibull.L (2008). Massmedier – en bok om press, radio och tv, sid 45 )

Perspektivet av en ”win-win situation” gör att det hela faktiskt fungerar. Kunderna erhåller bonusar och rabatter på det de brukar vilja köpa och stannar således som trogna kunder till företaget.  I slutändan knyts säcken om integritet i ihop genom att jag kan konstatera att det är journalisternas plikt och rättighet att undersöka offentliga handlingar. Med lagen som verktyg får vi reda på sanningen och undviker i största mån felaktigheter som korrupt användande av informationen. Ett skyddande av integriteten är dock ett måste och det är här de pressetiska reglerna kommer med i leken. Personuppgiftslagen faller undan bakom såväl tryckfrihetsförordningen som yttrandefrihetsgrundlagen vid gjord publicering. Tack vare de pressetiska reglerna skyddas ändå integriteten då journalister inte vill skapa sig ett rykte att vara en ”brobrännare”.

Tack för ordet!

MVH // Johan Sundén

Kultur, kultur, kultur. Vi måste bevara vårt allmänbildande nationella kulturarv. Olof Hultén, med lång erfarenhet från bland annat SVT tryckte på att detta var en sorts hjärtefråga ibland de argument som försvarar public service ”vara.”

En egen reflektion till detta är att det kommersiella hjärndöda tittandets expansion måste regleras med tänkande tittandet. Ett alternativ måste och kommer nog alltid finnas i någon form. Kultur-, historie- och barnprogrammen överlever i public service just för att de där inte är beroende av reklampengar. Dessa program är en del i nationens allmänbildande, den sätter vett i våra ungar och förståelse i de äldres sinnen. Just förståelse är för mig extremt viktigt, det blottar rasistiska fördomar och sätter förebilder i vad som är möjligt och verkligt.

Nord och Strömbäck (2004) tar beskrivande upp sändningstillståndet § 10: ”SVT ska meddela nyheter, stimulera till debatt, kommentera och belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor. Nyhetsbevakning och samhällsbevakning ska utgå från olika perspektiv, så att händelserna inte ensidigt värderas utifrån Stockholms utgångspunkter.”

En kommersiell infallsvinkel på ett allmänt lärande är för bräcklig mot sändarens subjektiva ändamål. Vem är det som lär ut i ett land där staten inte har råd att ge litteraturstöd, småtidningsstöd och liknande?

Svaret på denna fråga är logisk; antingen det egna landets kommersiella mediers utlärande eller någon annans lands kulturs form av public service.

I lågkonjunkturer förlorar de kommersiella kanalerna på grund av lägre andel reklamintäkter, statligt finansierade kanaler har då samma andel som de brukar ha att tillgå. Detta påpekar Olof Hultén är en av public service styrkor. Själv anser jag att det verkligen är deras chans att ta igen alla tittare som övergått till den valbara kommersiella och betal-TVn.

I Australien gick jag runt och knackade dörr och sålde då för betal-TVabonnemang genom företaget AU-star. Efter en snabb behovsanalys kunde jag trycka på att de nu skulle få betala för vad de egentligen ville ha, ingen annan skit som råkade vara på. ”KvalitetsTV” använde jag frekvent som förstärkare av vad som verkligen skulle få dem att skriva på ett kontrakt. – I stället för att bara sätta sig ner och titta på det som råkar vara på får du se på det som verkligen intresserar dig, sa jag.

Den lata människan blir i vårt bekväma samhälle alltmer stressad och ser tid som något verkligen värdefullt. Jag kommer ihåg när jag på mellanstadiet fick sitta och lyssna på när min lärare läste högt boken ” Momo – eller kampen om tiden”, en bok skriven av författaren Michael Ende 1973. Redan på 70-talet var denna kamp välkänd, under mitten av 90-talet började jag reflektera över vad man egentligen gjorde av tiden. ”De grå männen” tog i boken vår tid, likaså kan jag dra parallellen till att dagens kommersiella skit-TV axlar denna mantel. Men för all del, många ser på skräp för att koppla av, för att inte behöva tänka och reflektera över något.

Här kan jag mycket väl känna igen mig, program som Hollywoodfruar och Idol gör mig inte till en smartare person, det får mig däremot att slappna av och zooma ut från all fokusering runt om. En annan aspekt, kanske den viktigaste, är just den sociala delen. Genom underhållningsprogram skapas gemensamma samtalsämnen, samhörighet och kamratskap som inte ofta erhålls hos ”de lärande programmen”. Möjligtvis om man är liten och snackar om det senaste Björne-avsnittet. Givetvis kan det föras en diskussion rörande SVT:s senaste miljöförstöringsdokumentär men då kom dendär jobbiga tankekraften igång. Den tankekraft man inte ville få igång när man slappnar av. Min kritik riktar sig kanske lite snedvridit mot samhällsutvecklingen men det är också där kärnan i problematiken, public service ”vara”, verkligen ligger. Behoven har utvecklats till att sväva runt triviala saker utan personlig utveckling what so ever. Den får man på annat håll helt enkelt. Det är här public service går in med fanan högt! De upprätthåller behovet eller möjligheten att se på ”intelligenta” program från Sverige. Behov kan aldrig skapas utan vetskapen om produkten, i detta fall medieutbudet

Tack för ordet!

MVH // Johan Sundén